Garmenfjallans

vad som väntar en på jobbet. Kanske är det som är tjusningen av att vara sjuksköterska på en akutvårdsavdelning. När jag tänker på allt som hände på förmiddagen- att man klarade det? När man är mitt uppe i det tänker man inte på det utan det är såhär i efterhand när man reflekterar/bearbetar dagen som man inser vilken kapacitet man har som människa. Det gäller nog inte bara mig och mitt yrke utan alla. Sätter man sig ner och funderar på vad man verkligen gör på en dag så är det inte så svårt att förstå varför man kan vara så otroligt trött efter en dag.
Måste berätta kaoset på förmiddagen, såhär i efterhand kan jag bara skratta åt allt (men det gjorde jag inte då...) Kanske är svårt att förstå allt men det känns bara bra att få skriva av sig. Hade "bara" sju patienter som jag hade ansvar för, började dela ut alla morgonmediciner. Kl halv åtta började allt. En äldre dam fick kraftiga bröstsmärtor- infarktmisstanke och fullt pådrag med allt vad det innebär; EKG, prover, få tag på hjärtdoktor, smärtlindra med morfin, ge syrgas mm. Mitt i allt så börjar en nyopererad störtblöda från sitt knä (fått en knäprotes igår). Rusar dit och försöker stoppa blödningen. Telefonen ringer ihärdigt i min ficka... Rumskamraten brevid det blödande knät ropar på hjälp; har ett bäcken och är färdig. Måste få hjälp för att det gör så ont att ligga på det. Måste strunta i det och rusa in till hjärt-patienten. Hoppas på att mina två undersköterskor kan hjälpa patienten. Telefonen ringer igen. Får upp den medans jag springer. Anhörig ringer och frågar om hur sin mamma mår. Måste be dem återkomma om en halvtimme. Anhörig blir lite småsur men accepterar. Doktorn vill gå sin morgonrond precis nu! Måste eftersom han ska operera om en liten stund. Drar med honom till den misstänkta hjärtinfarkten- ordinerar mer saker åt mig. Fick tag på en sjukgymnastbiträde i farten och bad henne sitta hos den äldre damen medans jag rondade. Vi gick runt till alla patienter och under tiden ringde telefonen i ett. Svarade så gott jag kunde medans jag försökte registrera allt dr ordinerade. En skulle hem; skulle stämpla recept, ta fram journaler mm. En annan skulle till en annan avdelning på sjukhuset för vidare träning. Jaha, omvårdnadsepikris samt kopiera en massa papper. När vi nästan var klara kom en patient från sin sal med en ogipsad fotledsfraktur gåendes (ja hon haltade sig fram med en trasig fot). Hon var lite förvirrad och skulle hem ansåg hon. Rusade fram till henne och fick henne till sängs igen efter mycket om och men. Hennes fraktur ansågs vara stabil och inte skulle opereras utan ett gips skulle vara behandlingen. Nu måste man göra en ny rtg för att se att det fortfarande låg bra eller om det hade havererat så att man var tvungen att operera. Jaha, ringa till rtg och jaga en tid... Tillbaka in till den gamla damen. Kvider fortfarande för bröstsmärtor. är kallsvettig och gråter. Var är kardiologen (hjärtdoktorn)??? Panik nästan. Kan inte göra så mycket mer än att finnas där, spruta morfin och observera. Då kommer vårdplaneringsteamet.. Ska gå och rapportera en patient till dom så att de kan besluta om vilken hjälp hon ska beviljas i sitt hem. Ok det tar inte så lång tid, brukar göra det på en kvart men idag gick det nog på mindre än fem minuter. De blev inte så glada, de hann inte ställa några frågor precis. Frukost? var bara att glömma. Kardiologen (en oförskämd snobb) kom insläntrades och suckade högt och jämt. Läste ointresserat igenom damens journal, gick in till patienten och lyssnade lite på hjärtat, gick ut och mumlade; ingen hjärtinfarkt, bara panikångest. Ring psyk.. Andades ut att det inte var hjärtinfarkt men då återstår ju vad ska man göra för att lugna patienten? Var nu tvungen att lämna henne för att fixa allt rondarbete. Klockan blev ett på ingenting. Snabb lunch på en kvart. Efter det kunde man andas ut lite. (Den äldre damen blev lugn till slut, fotleden behövdes inte opereras, patienten kom hem och den andra till rehabiliteringsavdelningen, det blödde inget mer från det blödande knät och bäckenet avlägsnades...) Med andra ord- man klarar mycket. Tack och hej.