Garmenfjallans

Idag kl halv sju på morgonen var det ganska ljust ute. Man känner faktiskt att det går mycket lättare att ta sig upp när det är ljusare. Tror att barnen känner det med. Trots att det är sportlovsvecka masade vi oss upp kl sex- iväg hit och dit med alla. Mellan och största grabben till svärisarna, lillknodden till dagis. Ingen större fara med mellangrabben så det blir nog dagis imorgon.
Själv hade jag en behaglig förmiddag på jobbet. Erbjöd mig att hjälpa en annan sköterska- och då brakade det loss. Summan av det hela; kom hem tjugo i sex. Som tur var hade mannen lyckats slutat tidigt så han kunde hämta barnen. Ibland har man tur. Här hemma har det spikats lister i det ofärdiga rummet. Nu är vi på hugget kan man väl säga. Men nu kommer det bli lite avstannat. Jag ska nämligen på utvecklingsdagar med alla jobbarkompisar (7ssk/dsk) i två dagar. Övernattning, inte så långt ifrån hemmet men ändå. Och typiskt nog ska maken till Lund och drar om några timmar. Kommer hem runt nio-tio imorgon kväll. Var det någon som skrev om att man ibland ska ha tur? Men vår underbara lilla blodin-barnvakt kommer att tar sig ann om grabb x 3. Men som sagt- jag finns ju i närheten om det skulle vara något, mobilen är alltid på.
Skulle börja lägga minstingen i sin säng från och med ikväll och vara konsekvent varenda kväll. Det fungerar ju för alla andra utom mig. Hur tror ni det gick? Han kom aldrig ner i sin säng (ligger fortfarande på min sida). Han hoppade snabbt upp och lade sig på min kudde och tittade liksom "kommer du inte snart och lägger dig"? Jag pekade på hans säng och genast började den lilla underläppen att rycka lite. Blödig som man är tänkte jag- en liten liten gosestund då. Kröp ner och han börjar klappa mig på kinden, säga alla ord han kan (gick ju i och för sig fort) och vi sjöng bäbä. Sedan sov han. Hur kan man motstå? I morgon är det ju barnvakten som lägger och hon bara "lägger". Får försöka med nya tag på onsdag då man kommer hem. Nej nu är det snart tisdag. Det går fort en dag, även här på landet.