Tapetserartagen hela helgen lång!
Nu är det nästan klart! Vår treåring har ju satt sina målartalanger på tapeterna i alla rum utom två i detta hus. I lördags och idag har vi tillsammans med vännen Z gjort slag i saken och tapetsera över dessa krumelurer. Har dock två rum kvar men det får bli nästa helg. Är mycket nöjd ändå. Maken har hållt på utomhus och lagat, klippt gräs, målat garaget/verkstan. Det som grämer är väl att det som han har gjort syns verkligen. Men att man har tapetserat med exakt samma tapeter är det ju ingen som ser om man inte har uppmärksammat vår sons målningar tidigare. Känns lite orättvist...
Igår var vår treåring en riktig liten Emil. Om man ska dra några historier så kan man ju berätta att jag och Z stod på övervåningen och när jag tittar ut så står en glad liten krabat och tittar in genom fönstret... Han har då klättrat upp för stegen som maken hade ställt dit och lämnat för en sekund. Det var bara lugnt och försiktigt gå ut och säga vänligt men bestämt att han fick klättra ner. Vilket han gjorde som tur var. Men som mannen sa; han kunde ju lika gärna ha fortsatt upp på taket. Och den meningen gjorde ju inte mig lugnare precis. Sedan hade maken blandat ihop en skvätt murbruk som han skulle snygga till husgrunden med. Sagt och gjort, fint blev det. Ett tag i alla fall. Sonen drog dit vattenslangen och spolade bort allt murbruk- så det var bara att börja om igen... ja har man inte jobb så skaffar man sig.
Hälsade på mormor igår. Proppen i hjärnan har nog påverkat mest hennes minne. Kommer inte ihåg saker och ting, har ibland lite blockeringar när det gäller att utföra saker, har ingen koll på personer. Flera gånger kollade hon ut genom sjukhusfönstret och sa "Undra när Åsa kommer, hon skulle ju komma vid två.." "Men mormor, jag sitter ju här.." " Ja det gör du ja"... Kan ju bli bättre, hoppas på det. Sedan när jag skulle gå så ville jag checka av med sjuksköterskan lite. Men hon satt och pratade privatsamtal i minst tio minuter innan hon kom ut till mig som väntade i korridoren. Sedan var hon så otillmötesgående på alla sätt och vis. Mormor vill ju ha ett larm i hemmet och det framförde jag. Då får hon vända sig till kommunen fick jag till svar. "Menar du att hon ska ta kontakt när hon ibland tappar förmågan till saker och ting" undrade jag då. "Ni har väl telefonnummer/datakontakt till biståndshandläggare så ni kan be dom ringa upp mormor när hon kommer hem, eller ännu bättre att ni meddelar att larm ska installeras" fortsatte jag. Behöver inte fortsätta hela konversationen men det slutade med att sjuksköterskan skulle lämna ett meddelande till biståndshandläggare i alla fall. Hon var inte hjälpsam för fem öre. Man tror ju att det ska fungera mellan kommun och landsting men tydligen inte...
Igår var vår treåring en riktig liten Emil. Om man ska dra några historier så kan man ju berätta att jag och Z stod på övervåningen och när jag tittar ut så står en glad liten krabat och tittar in genom fönstret... Han har då klättrat upp för stegen som maken hade ställt dit och lämnat för en sekund. Det var bara lugnt och försiktigt gå ut och säga vänligt men bestämt att han fick klättra ner. Vilket han gjorde som tur var. Men som mannen sa; han kunde ju lika gärna ha fortsatt upp på taket. Och den meningen gjorde ju inte mig lugnare precis. Sedan hade maken blandat ihop en skvätt murbruk som han skulle snygga till husgrunden med. Sagt och gjort, fint blev det. Ett tag i alla fall. Sonen drog dit vattenslangen och spolade bort allt murbruk- så det var bara att börja om igen... ja har man inte jobb så skaffar man sig.
Hälsade på mormor igår. Proppen i hjärnan har nog påverkat mest hennes minne. Kommer inte ihåg saker och ting, har ibland lite blockeringar när det gäller att utföra saker, har ingen koll på personer. Flera gånger kollade hon ut genom sjukhusfönstret och sa "Undra när Åsa kommer, hon skulle ju komma vid två.." "Men mormor, jag sitter ju här.." " Ja det gör du ja"... Kan ju bli bättre, hoppas på det. Sedan när jag skulle gå så ville jag checka av med sjuksköterskan lite. Men hon satt och pratade privatsamtal i minst tio minuter innan hon kom ut till mig som väntade i korridoren. Sedan var hon så otillmötesgående på alla sätt och vis. Mormor vill ju ha ett larm i hemmet och det framförde jag. Då får hon vända sig till kommunen fick jag till svar. "Menar du att hon ska ta kontakt när hon ibland tappar förmågan till saker och ting" undrade jag då. "Ni har väl telefonnummer/datakontakt till biståndshandläggare så ni kan be dom ringa upp mormor när hon kommer hem, eller ännu bättre att ni meddelar att larm ska installeras" fortsatte jag. Behöver inte fortsätta hela konversationen men det slutade med att sjuksköterskan skulle lämna ett meddelande till biståndshandläggare i alla fall. Hon var inte hjälpsam för fem öre. Man tror ju att det ska fungera mellan kommun och landsting men tydligen inte...
Kommentarer
Trackback
