Hönsmamma...
var man ju... Satt uppe och väntade på att den äldste skulle komma hem. Kl ett sms:ade jag och undrade om han var på väg. Inget svar. Kl två igen; inget svar. En timme efter det provade jag att ringa och han svarade inte ens på det. Då började jag verkligen bli nervös och många tankar for fram och tillbaka. Jag visste inte vem han var ute med, bara att han var i Kumla någonstans. Jag ringde i ett tills kl var halv fyra och han svarade aldrig. Men då kom han, insläntrandes. Då brast det bara och svinarg blev jag. Hasplade ut det ena och det andra, hur oansvarigt jag tyckte att det var osv. Och han bara stirrade på mig och undrade varför jag var så upprörd. Ryckte på axlarna och bara skakade på huvudet. Då höll jag på att explodera...
Jaja det är väl så att vara tonårsförälder. Mannen låg bara och sov. Fattar inte hur de kan, blir de aldrig oroliga? Fast jag kanske är det för honom med.
Söndagen innebar ett besök hos svärisarna. Svärmor såg man till några minuter innan hon var tvungen att laga mat igen. Men det var trevligt ändå. L kom upp och vi tog ett, okej två, maratonyatzy och jag torskade i båda. Vi bjöd på Raclette-middag.
V 5 är en femdagarsvecka på jobbet. Brukar bäva för dessa veckor för att barnen ska upp tidigt fem dagar i sträck men såhär i slutet på veckan så inser man ju att det går bra. Har haft en ganska behaglig arbetsvecka förutom att det finns en kvinna som jag och kollegan har ansvar för som man får verkligen psykbryt på. Beter sig som ett barn rent ut sagt, medvetet dessutom. Om man kunde skylla på sjukdom eller demens så skulle det gå bättre tror jag men hon är ju helt klar i planeten och gör dumma grejer bara för att visa att hon har makten. Men vem har sagt att jobbet ska vara lätt. Man får se det som en utmaning och kanske lär man sig något utav det.
Och vilket väder vi har haft. Igår var det verkligen inte lätt att ta sig fram på våra skogsvägar till alla stugor och hus man skulle till. Jag körde dock inte fast eller hamnade i diket men en del andra arbetskamrater gjorde det. Många besök kunde inte göras eftersom man inte kom fram. Idag har det ju varit bättre i alla fall.
Mellangrabben har tappat sin andra övre framtand så nu har han lite svårt att prata. Så nu ser han ut som en 6-åring brukar göra. Och ikväll har de minste verkligen bråkat. De tål inte att se varandra helt enkelt. Och det är ofta den lille som börjar. Går fram och bara lappar till storebror som givetvis dammar til lsju gånger värre. Minstingen börjar storgråta och blir tvärilsk. Tjong tillbaka- nu med tillhygge så att bror inte kan nå honom. Sedan fortsätter han med att knäppa av tv:n, storebror vrålar hemska ord och knuffar omkull lillen. Söker tröst hos mig men är snart tillbaka och gör samma sak igen. försöker avleda minstingen med andra leksaker och då ska givetvis mellangrabben var med och leka och ha samma leksaker som minstingen.... Ja jag kan skriva hur långt som helst. Ibland så leker de så bra men ibland kan de verkligen bli som hund och katt. När de äntligen somnar så tycker man att de så gulliga.. Och det är väl tur?
Mannen drog till Skåne idag på morgonen- borta till söndag. Kul jul som jag brukar säga. Avundades inte honom att köra i detta väglag så långt. Så detta blir en veckoslut som singel....
